Praline

telefonkö är den lägsta formen av varande. Aldrig står tiden så still. Aldrig är man så beroende av den lilla rösten som upplyser en om att man fortfarande är placerad i kön. Eller den som säger "du har plats nummer _ i kön". Även om man har plats 27 väntar man ändå med spänning och lyssnar på 26 ...25...25...23...22...21...20...19...14 (woohoo)...14...12...9...8...7...6...4...3...2...1...1...1...1...1...1... Jag har suttit i alldeles för många telefonköer den senast tiden. Och alldeles speciellt många i dag. Ska försöka få tag i en hyrbil till imorgon. Det visar sig helt omöjligt, vilket jag borde ha förstått för länge sen. Och bokat bilen för länge sen. När jag till sist bestämde mig för att det inte kommer att bli en bil imorgon, utan på måndag så måste jag ringa runt och höra om det finns en bil på just måndag. Och så börjar karusellen om!

Ditt samtal är fortfarande placerat i kö. Men dröj kvar. Vi hjälper dig så fort vi kan

Nä, skulle inte tro det va!

Vi har köpt en lägenhet av två personer som tar sig själva och allt på ett stort allvar. Mycket intressant kvalitet. De är verkligen skitschyssta och lättpratade. Och inte så ofta hamnar man i samma rum som någon som man kan slängar ur sig floskler hej vilt - nästan ironiskt - och ingen nappar! Ungefär som att stå på Mosebacke uteservering och slänga ur sig, suckandes: Åh, Stockholm. Och komma undan. Eller snarare att ingen skulle fatta sarkasmen.  Åh, jag skulle vilja fånga deras sätt att prata och vara! Komma i håg repliker och kommentarer. För att kunna använda till min bok som ska skrivas en dag.

Men ännu viktigare i denna stunden: vi äger en nu den allra finaste lägenheten vid Hornstull.

Jag försöker mms:a till bloggen. det går inte. Jag blir tokig.

Jag har en kille som jag är väldigt glad över. Han är söt, rolig, mysig, smart och så tycker han om mig! Han gör mig glad när jag är nere och förstår mig på ett sätt som jag inte trodde möjligt. Eller snarare: han är villig att lyssna och försöka begripa vad som snurrar i min hjärna. Och uppskattar att jag tänker och resonerar - och krånglar till grejer kors och tvärs. Efter 20 månader är jag mer kär än någonsin. Det är så häftigt att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till. Jag tycker att han är den bästa för mig och att jag är den bästa för honom! ♥

Jag drömde om min danslärare. Hon på Sats. Hon hade pudellockar och hade precis fått besked att något som hon trodde var cancer inte var det. Min vän V var med också och var mycket bättre på allt. Jag tror att vi gick på ett pass och hon fick så mycket beröm. Det var även knäckerbröd inblandat. Och någon typ av försening. Till skolgympan! Och jag hittade inte mina skor tror jag.

Not much sense at all.

Men i dag fick jag även sällskap av killens styvsyrra C, som snart ska stå brud. Jag fick precis reda på att killens ex kommer att närvara på bröllopet. Jag hyser verkligen inga agg, har ingen svartsjuka eller andra jobbiga känslor för henne. Bara en. Oidentifierbar. Som gör att bröllopet nu blev en smula mindre lockande och att magen ororar sig en aning. En smula, en aning. Det är allt, jag lovar. Men det räcker för att jag ska se till att vara mitt bästa och snyggaste jag den 11 augusti. Undrar om mitt nackkorta hår kan nå till midjan tills dess? Hoppas!

Men lunchen var ändå härlig. Vi åt i gröngräset utanför Rosenbad och ackompanjerades av vaktavlösningen med sina trumvirvlar och blåsinstrument. Fick även agera turistinformation när jag väntade på Operatrappan.

- Excuse me do you speaka english? (öststatsbrytning)
- yes
- are you from Stockholm?
- yes
- do you know  where is this Meedehlshaevsmuseum?
- it's right behind you. The orange buildning with the red markeeses.
- that one?
- yes
- the one over there?
- yes
- the orange?
- yes
- ok thanks
- you're welcome.

ja, jag älskar verkligen när jag får öva på engelskan på detta härligt utförliga sätt!

... ja då är det tomt på redaktionen. Fast helt solokvist är jag inte. Min kollega G och jag ska förgylla varandras juli  - med allt annat än jobb verkar det som. Nej, lite har jag att göra, men det jobbar jag raskt undan (om jag tar mig kragen vill säga...).

Killen och jag har njutit av en helg i Umeå. 60-årskalas med medelålders, vin och mat. Det var mysigt faktiskt. Båda svärföräldrar med respektive på plats. Lördagen vigdes åt kalas medan söndagen blev slappande vid poolen. Jag tog mig ett dopp igår och hade det toppen. När vi boardade flyget för att åka tillbaka till huvudstaden kändes det som en minisemester, så mycket avslappning som hanns med. Men nu ska jag fint jobba i två veckor till. Sen får jag en veckas ledighet. Resten ska jag ju ha i september. USA here I come! Vi har börja drömma oss bort på riktigt. Just nu kan ord inte beskriva hur mycket jag längtar.

Har precis kommit tillbaka från lunch, som intogs på Brunkebergstorg, med Stieg Larssons senaste (och sista) och naturligtvis rester från 60-årsfesten. Solen gassar därnere men nu är jag tillbaka till mitt svala hörn på redaktionen. En sist gång hos Florence hanns med före lunch. Sista gången för i vår. Vi börjar igen i augusti. Jag undrar verkligen hur jag mår. Kan någon berätta? Näe, jag känner mig faktiskt på topp. Allt är så himla kul och bra och jag kan inte göra annat än tacka samtalen med Florence för det. Konkret vet jag inte vad som hänt, men att jag fått ur mig något och välkomnat något annat är jag säker på. Ska bli spännande och se vad höstens terapi bjuder på. För givetvis finns mycket att jobba på. Jag kan fortfarande bli arg som ett bi och skälla ut en Lindex-expedit (i fredags). Varför? Tja, för att hon var helt ologisk och bakom flötet. Jag kan verkligen tända till ordentligt när människor inte är smarta och tänker som jag (ja, jag hörde formuleringen: jag är smart! Mycket medvetet skrivet). Jag kan också komma hem full och skälla ut M för att han inte har plockat undan sin läskburk (i onsdags) och sedan somna utan att fundera över att han kanske blev ledsen. Sen kan jag också bli ruskigt ledsen när V blir uppbjuden hej vilt på lindyn och jag får stå. Eller när  någon får mer uppmärksamhet än jag på jobbet. Eller, ja listan kan göras oändlig.

Nu måste jag dricka vatten! tror att jag fick solsting under minuterna på parkbänken.

Jag skriver ofta blogginlägg när jag sitter på jobbet. Det är faktiskt då jag har mest tid eftersom det är så lungt. Egentligen borde jag skriva mer i såna här stunder; när jag har haft en superkväll med två vänner och nu är solen på väg ner över Stockholm och utsikten från Lundagatan är mer än magnifik. Himlen lyser röd och guld mellan trädstammarna och vinden blåser försiktigt. Solen är snart nere, eller snart på väg upp igen? Såhär ska det vara.

Och killen kom precis hem med ett skrovmål till sig... Så nu ska vi umgås lite!

Tillbaka i storstan efter hårda dagar i skärgården. Man är ju riktig betongbo. Att tycka att 24 timmar ute i naturen är några för många känns inte riktigt riktigt. Men nej, egentligen älskar jag naturen och allt vad den har. Och huset som vi tillbringade midsommar i och runt är helt fantastiskt. Som om någon en dag bestämde sig för att flytta därifrån och bara ställde sig upp och gick. Ett gammal skrivbord står framför ett fönster, två bläckbehållare som väntar på att att fyllas och blir upphovet till en roman. Tapeter som flagnar men är härligt blommande. i glada färger. Och vi pratar glada färger à la sekelskiftet - inte sjuttitalet! Systrarna som äger huset inser att det är dags för upprustning men vill inte egentligen förändra något. Det förstår jag!

Firandet i sig blev lyckat. Jag häpnar över och njuter av att det finns så mycket kanontrevlig människor i bekantskapskretsen. Jag skulle vilja bli kompisar med alla. Behöver ju lite nytt umgänge. Varför är det så svårt att säga "vi kanske kan ta en fika?" För när jag säger så låter det som "snäääääääääääääääääälla bli min vän!!!!!!!!!". Desperation är den sämsta parfymen ever. Men verkligen ha ett gäng nya kompisar. Men ingen tvekan om att det blir svårare ju äldre man blir.

I går kväll fick jag ett telefonsamtal: "XXX är på toaletten. Vad ska jag göra. ska jag prata med honom nu?".  Kompisen J har lite bryderier kring sin kanske-kille. Jag kände mig som en del av Sex and the City, när man ringer vännen när killen är på dass. Härligt. Nu väntar jag på svar om hur det gick till slut.

J och jag hann i går (innan toalettbesöket) äta en thaisoppa som brände i hela min mun, på Babs. Ett alldeles för gott glas vin hanns med också. Och vi har sagt att det nog blir en Barcelona-resa i slutet av augusti. I ♥ Barca. Den ska ha ett förtecken av glamour.

Just nu sitter jag i telefonkö hos Tele2. Känner mig väldigt hemma där, då jag har tillbringa oändliga minuter här den senaste månaden; ja, sen jag fick min nya mobil.
Tur 1: JAg fick min mobil och märkte av följesedeln att jag var uppskriven på ett nytt abonnemang. Ringde. Tryckte 1 för dittan och 2 för dattan osv... väntade länge. Kom fram! "Hej jag det har blivit fel..." "Nej, du har beställt det här" "Nej det har jag inte" "ok, det har blivit fel, jag ändrar"
Tur 2: Jag fick sms-"faktura" som är för tok för hög, misstänker att nåt blivit fel (igen.). Ringde upp. Tryckte 1 för osv. Väntade länge igen. Kom fram. Fick dra hela historien "jag misstänker att det blivit fel" "nej, du har beställt det här""nej det har jag inte""dröj lite" (väntade läääänge) "hej igen. Det har blivit fel ser jag nu, ska ordna det så det dras rätt summa pengar, allt är ok nu" "tack tack"
Tur 3: Ser att den hutlösa summan pengar ändå drogs från kontot. Ringer upp, trycker 1 för bla och 2 för blä. Väntar och väntar i telefonen [nu kom jag fram] . kom fram, förklarade, fick svar "ja oj det har blivit fel, ska fixa det, ring tillbaka efter den 18 juni, då kan vi reglera det"

Och såhär gick det i dag:
Tur 4: "Hej, bla bla bla bla och vad har hänt?"
"Jo det är reglerat med 325 kr"
"bara 325, det låter lite. Kan jag få en specifikation"
"det kostar 62 kr"
"nej det tänker jag inte betala"
"nehej"
"hej då"

Jag tycker att få saker är så intressant som allergier. Det är ett av mina favoritsamtalsämnen. Ja, jag är verkligen en riktigt kul person! Men jag är allergisk mot nötter och har varit i många år. När jag var liten åt jag bara jordnötter (som upplysningsvis inte är en nöt), men absolut inga andra. Sen vid 18-årsålder så insåg jag att jag kunde äta mandel utan problem. Det var roligt. Och gott. Egentligen är min klurighet i dag hasselnötter. Jag har aldrig ätit hasselnötter (trodde jag), men 88:an! Den är sprinklad med hasselnöt, har det visat sig på senare år. 88:an har jag ätit i alla år. Och i Pigall, som jag gillade förut (har inte ätit den på mycket länge, finns Pigall kvar?) är det också nötter. Ballerina har aldrig varit några problem. Så nu undrar jag förstås: är jag verkligen allergisk på hasselnötter? Givetvis inte, framgår av min empiriska undersökning, men ändå skulle jag aldrig få för mig att äta en nöt. En hel hasselnöt. Blotta tanken får det att klia i halsen.

Sen har vi vidare cashew, pistage och hm, det var en till, men de är hur som helst inte heller nötter och jag borde inte vara allergisk mot dem. Men jag vågar liksom inte prova.

Ja, så ser dagens bryderier ut. 

Sedan sist har jag lyckats få panik för att ha slarvat bort mina glasögon. I flera dagar har jag tagit för givet att "det är på jobbet", när jag varit hemma och "de är hemma", när jag varit på jobbet. Tills jag insåg att logiken inte höll; de var ju varken hemma eller på jobbet. Var höll de då hus? Fick, som sagt, lite panik. Jag älskar mina glasögon, som är relativt nya och lite muppiga. Fick back-tracka lite i hjärnan. Var har jag varit? Var skulle jag ha kunnat lägga ur dem ur väskan? Jo. till slut (efter en natt med ont i magen, en morgon av, ja lite ångestfyllt uppvaknande var det allt och en joggintur där glasögonen förärades pidestalplats), slog det mig att jag använt dem för att paxa ett bord när Jenny och jag lunchade i tisdags. Ringde genast ner till Café Coppola - där de mycket riktigt låg. Så nu är de tillbaka i min trygga famn. Jag ska aldrig vara så slarvig igen. Jag lovar! Ni är ju det bästa jag har.

Är glad över att jag sprang knappt fyra kilometer i morse. Det gjorde susen. På lunchen shoppade jag en gul linneklänning, alltså inte en klänning i linne utan en klänning som är som ett långt linne. Den ska jag se härlig ut i, har jag tänkt. Prydlig men skön ska jag däremot vara i min spontaninköpta jacka. Oj vad fin den är. Jag var genast tvungen att ringa upp killen för att få höra att jag inte är shopoholic. Det är jag inte, tydligen. Gu vad skönt.

Hultsfredfestivalen pågår för fullt. Lite avis på kids som har en alibi (att vara kids) att vara där. Men å andra sida: jag har alltid blivit less efter första dagen, frusit i tältet, pinats i regnet, velat äta mer, dricka mer och helt enkelt vara roligare.

Roskilde 99 var min första festival. Jag och Eva var på plats - och jag har aldrig gjort något tråkigare! Jag ville så mycket och så gärna. Men Eva, hon ville ingenting. Hon ville inte ens dricka alkoholen som vi köpt i livsmedelsbutik i byn. Vad gör man då? Ja, inte gör man nåt härligt galet som att börja hänga med killarna i granntältet - man gör absolut ingenting. Och bara längtar efter att något galet härligt ska uppenbara sig ändå. Det gör det aldrig. Men REM spelade och det var en av de bästa konserter jag någonsin sett.

Ikväll blir det skumpa för en kompis fyller primtal - 31.

Jag har haft en - nej, inte våt - men intensiv dröm om någon på avdelningen där jag jobbar. Jag erkänner att jag tycker han är rätt attraktiv och har drömt om honom förut. Men sist var drömmen verkligare och  mer. Svårt att hålla tankarna borta från honom.