Praline

Nu har jag faktiskt pratat med doktorn. Eller en sköterska var det nog snarare. Hon gjorde mig lugnare och jag ska försöka att slappna av helt enkelt. Känns faktiskt redan bättre.
Kan bli lite påfrestande ibland att vara så lättstressad som jag är. Att låta sig påverkas så av allt som händer runtom. Att inte kunna bara låta saker vara och fokusera på mig själv. Nej den lotten föll inte på mig riktigt. Istället måste jag bära my heart on my sleeve. Jag kan inte dölja vad jag känner, kan inte gå vidare utan att praa ut om något är fel. Måste bara säga exakt hur jag känner. Det är ju så jag vill vara, har ingen önskan om att vara någon annan. Jag älskar att vara jag på så många sätt. Men ibland. Ja någon gång då och då så tar mina känslor överhanden så att jag inte hinner med. Helt plötsligt har jag hällt ur mig något som jag inte alls tänkte, eller utan att tänka överhuvudtaget. Det sista är nog det vanligaste scenariot, när man glömmer bort hur mycket man kan såra någon genom ord. Man glömmer bort sin egen betydelse. Jag tror så ofta att saker jag säger inte kan "komma åt" någon eftersom jag är så obetydlig, att jag har rätt att säga vad som helst eftersom alla andra är starkare än jag. Typiskt symptom på låg självkänsla! Tack och lov är det inte så hemskt som det en gång varit. Jag har ju ändå ganska bra kontroll över mig själv nuförtiden.

Men för att återknyta, kanske inte konstigt att kroppen tar stryk när jag ofta går och spänner mig.
Nu ska jag jobba över lite. Har inte gjort några planer för kvällen med någon eftersom jag visste att det skulle blil jobb till tusen. Skönt. Jag är inne i en vara ensam-period.