Praline

          
Samtliga omslag: Norstedts förlag

I fredags avlutade jag äntligen den sista boken i trilogin Millennium av Stieg Larsson. Jag har aldrig varit någon deckarmänniska men dessa slukades med hull och hår. Tre helt olika böcker fast med en gemensam historia. Stieg för mig är först av allt en gedigen researcher som lyckas koka ihop en fantastisk men otrolig historia. Jag har njutit i princip hela vägen. Med detta sagt måste jag ändå slänga in ett par braskisar: jag kan bara inte komma i fårn att bokens Mikael Blomkvist egentligen är författarens våta dröm; en superduktig journalist so är grävande och aldrig lämnar några trådar olösta. Han är ensamstående och har en dotter som bor med sin mamma. Dottern är mesta med i första boken, och återkommer inte alls i tredje (eventuellt i andra, kommer inte i håg exakt). MIkael är en frånvarande pappa men lyckas komma undan med det. När han träffar sin dotter är de ändå bra polare och mamman rynkar på näsan men det är ändå ok. Mikael Blomkvist kan inte göra några fel. Och gör han det så ligger en "ja se den där Blomkvist"-attityd bland bokens karakterer. Folk tycker illa om honom, men det är nästa ofelbart the bad-guys. Låt oss fortsätta med hans perfekt tillvaro. Jo, han ju en återkommande älskarinna: Erika Berger. Erika i sin tur har en man, Greger, som är helt förstående och förlåtande inför det faktum att hans fru sexuella umgänge med Den Perfekte Mikael måste fortsätta. Det är inte ens en nagel i ögat i deras äktenskap. I första boken har Mikael sex med dels Erika, dels med en äldre kvinna som bor på ön han tillbringar större delen av boken. Hpn formligen slänger sig vid hans fötter. Och han säger absolut inte nej. Sen stiger Lisbeth Salander in i bilden och även hon, den skygga, konstiga, unga tjejen faktiskt ber om sex med honom. Överlag så är det sällan, eller faktiskt aldrig så att Mikael själv frågar efter sex själv. Tjejerna är ofta rakt på sak och kastar sig över honom.

Kanske var det en poäng av Stieg. Kanske vill han visa kvinnors sexualitet på ett sätt som man inte är van vid. Men det känns oäkta. Och mer än ett inslag i könsdebatten känns just sexbiten som en mans våta dröm; att få vilken tjej som helst, i alla åldrar, att vilja ligga med honom. Och att också kunna göra det villkorslöst. Utan att ha dåligt samvete eller att någon vill något mer.

Sen kan faktiskt Stiegs språk lämna en del att önska. Jag funderar på om den inte är färdigredigerad eller korrläst. Kanske ingen vågade röra om och ta bort i en död mans verk.... Men böckerna är häftiga och uppfriskande då de vimlar av starka kvinnar som får bryta normer och sätta sig på sina, ofta manliga, chefer. Och, som sagt, spänningen, de grundliga och smarta berättelserna är ytterliga själ att inte missa Millennium-triologin.

Riktigt synd att det inte blir fler böcker av Stieg Larsson. Man kan inte annat att säga att världen har berövats ett gäng lysnade litterära verk som aldrig fick se dagens ljus.