Vad jobbigt det känns i dag
En dag av tvivel. Tänk om han inte vill längre. Helt sjukt med tanke på att vi köpt lägenhet och jag ska visa min i helgen. Men något är på gång. Jag känner det. Och jag hatar det. Orkar inte fråga. Men han har varit så konstig mot mig sedan vi kom hem. Faktiskt. Jag tål det inte. Jag vet att jag har varit nere och förvirrad, men han säger ju att det är ok. Varför känner jag då något hela tiden, varje sekund? Antingen är det bara pjåsk, från min sida. Eller så är jag otroligt känslig för andras signaler. Eller, ja, så är det något stort. jättestort. Ibland är hans sätt om att vända runt ett hörn. Ena stunden gulligull och puttinutt. Nästa är likgiltighet. Ett försvinnande. Bort. Från mig. Någonannanstans. Som om jag inte fanns. Som om jag inte är intressant. Jag har ett humör som går upp och ner. Men jag kan i alla fall resonera. Man får säga till mig om man tycker något är jobbigt. Jag får bara fnys tillbaka. Vågar ju inte säga nåt. Det här är ju inte bra.
Är det jag som är nojig? Eller han som är orättvis?
Jag vet att det alltid blir bättre. Men jag HATAR när det är så här.