Oh strawberries

Nu har jag bestämt mig för vilken klänning jag vill ha på C:s bröllop. Den ska ha jordgubbar, och se ut såhär:



...alltså exakt en sån som Frida Öhrn i Oh Laura bär på deras skivomslag. Gudarna ska veta att jag inte har en aning om var man kan få tag i en dylik. Kanske i en liten butik på Söder? Kanske på NK? Kanske inte i detta land? Om den finns på HM måste jag skära mig i handleden tyvärr.

Jordgubbar är ju för övrigt Sveriges största villfarelse. Bäret självt är ljuvligt - när det är moget och perfekt sött. Men, ärligt talat, hur ofta hittar man en perfekt jordgubbe? Ärligt?! Hur kan så många svenskar bara suckta efter jordgubben redan till midsommar? Då är den knappt är mogen. Nära nio miljoner svenskar "njuter" av Sverigegubbar som svider i munnen av all syra. Eller av utländska jordgubbar som smakar vatten.
Jordgubben är mer ett begrepp. En symbol för den svenska sommaren. Äter jag en svensk jordgubbe så måste det vara sommar nu. På samma sätt som att längtan till sommaren börjar så snart julskinkan är uppäten och granen utdansad, är längtan efter den första jordgubben så, så, så...utomordentligt svensk!

Jag tycker att jordgubbar är vackra och en jordgubbe av rätt sort och perfekt sötma är oslagbar. Precis som en perfekt mango, ananas, apelsin - eller annan frukt som inte alls gör sig omogen.

Kan inte jordgubbens betydelse för den svenska sommaren mattas av lite? Kan vi inte inse att den (liksom resten av sommaren faktiskt) ofta kommer lite senare. Själv ska jag bära min jordgubbsklänning (som jag ämnar hitta, om jag så ska leta med ljus och lykta!) den 11 augusti, då till och med de bästa jordgubbarna mognat: de jämtländska!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback