Praline

Tillbaka i storstan efter hårda dagar i skärgården. Man är ju riktig betongbo. Att tycka att 24 timmar ute i naturen är några för många känns inte riktigt riktigt. Men nej, egentligen älskar jag naturen och allt vad den har. Och huset som vi tillbringade midsommar i och runt är helt fantastiskt. Som om någon en dag bestämde sig för att flytta därifrån och bara ställde sig upp och gick. Ett gammal skrivbord står framför ett fönster, två bläckbehållare som väntar på att att fyllas och blir upphovet till en roman. Tapeter som flagnar men är härligt blommande. i glada färger. Och vi pratar glada färger à la sekelskiftet - inte sjuttitalet! Systrarna som äger huset inser att det är dags för upprustning men vill inte egentligen förändra något. Det förstår jag!

Firandet i sig blev lyckat. Jag häpnar över och njuter av att det finns så mycket kanontrevlig människor i bekantskapskretsen. Jag skulle vilja bli kompisar med alla. Behöver ju lite nytt umgänge. Varför är det så svårt att säga "vi kanske kan ta en fika?" För när jag säger så låter det som "snäääääääääääääääääälla bli min vän!!!!!!!!!". Desperation är den sämsta parfymen ever. Men verkligen ha ett gäng nya kompisar. Men ingen tvekan om att det blir svårare ju äldre man blir.