Et tu Pernilla
Sushi i solen på Brunkebergstorg och en kaffe på det. Så såg min nyligen intagna lunch ut. En ny kollega och jag lunchade ihop. Han är rätt schysst. Såhär kan man också stava det: lurns. Det är roligt.
Ännu en inte så händelserik dag på jobbet, denna tisdag tillika Världsmiljödagen. Jag skulle med anledning av denna vilja prata lite miljö.
När jag gick på gymnasiet - min för övrigt mest engagerade tid - drev jag och min kompis Sandra en kampanj att vår gymnasieskola skulle bli en miljöskola. Vi ordnade studiedag i ämnet och var riktigt entusiastiska. Någon gång ett tag efter jag hade åkt lastbilsflak och sjungit om fröjden i ungdomens vå-år så försvann tänket. Miljötänket alltså. Poff, borta. Jag bode i Norge där ingen människa visste vad återvinning var eller hur det stavades, reste jorden runt med flyg, körde rakt över USA i en gammal besninslukande bil, drack kaffe i pappermuggar och använde engångsartiklar som aldrig förr. Sen flyttade jag till Stockholm och inte heller här var sopsorteringen särskilt sofistikerad, i synnerhet inte om man jämförde med Östersund. Och jag reflekterade över avsaknaden men inte så mycket mer. Men nu har det blossat upp igen (såklart, vem har inte blivit engagerad i miljön det senaste halvåret. Jo, jag ska nämna en: min fd chef). Men jag märker att det inte liksom går. Fullt ut. Jag går och köper sushi i styrofoam-kartong, eller sallad i plastlåda på lunchen. Använder plastbestik och träpinnar. Även om jag dricker kaffe ur pappermugg på kontoret så slinker alldeles för många takeaway-versioner i pappmugg ner där emellan. Hela Stockholm city är ett under av engångsartiklar. Som bara hivas ner i svarta sopsäckar och bildar sopberg någonstans. Och även om jag ofta har med mig mat i plastlåda och tänker till ibland så är jag med och bidrar till berget. Jag blir ledsen när jag ser alla ringlade köer till alla snabbmatslunchställen häromkring. Människor bara köper och köper och köper och slänger och slänger och slänger. Liksom jag.
Det känns så hjälplöst, vissa kommer verkligen aldrig att vara villiga att ändra på sin livsstil. Tänk om alla skulle bestämma sig för en engångsartikelfri dag i veckan. En dag, det är inte mycket och jag tror att man skulle blir en bättre människa. Avhållsamhet ger karaktär och att göra något fint ger en härlig känsla. Själv ska jag verkligen försöka att göra alla dagar engångsartikelfria. Det kommer att bli JÄTTEsvårt, särskilt kaffepåsprång. Men det kan vara målet i alla fall.
Ännu en inte så händelserik dag på jobbet, denna tisdag tillika Världsmiljödagen. Jag skulle med anledning av denna vilja prata lite miljö.
När jag gick på gymnasiet - min för övrigt mest engagerade tid - drev jag och min kompis Sandra en kampanj att vår gymnasieskola skulle bli en miljöskola. Vi ordnade studiedag i ämnet och var riktigt entusiastiska. Någon gång ett tag efter jag hade åkt lastbilsflak och sjungit om fröjden i ungdomens vå-år så försvann tänket. Miljötänket alltså. Poff, borta. Jag bode i Norge där ingen människa visste vad återvinning var eller hur det stavades, reste jorden runt med flyg, körde rakt över USA i en gammal besninslukande bil, drack kaffe i pappermuggar och använde engångsartiklar som aldrig förr. Sen flyttade jag till Stockholm och inte heller här var sopsorteringen särskilt sofistikerad, i synnerhet inte om man jämförde med Östersund. Och jag reflekterade över avsaknaden men inte så mycket mer. Men nu har det blossat upp igen (såklart, vem har inte blivit engagerad i miljön det senaste halvåret. Jo, jag ska nämna en: min fd chef). Men jag märker att det inte liksom går. Fullt ut. Jag går och köper sushi i styrofoam-kartong, eller sallad i plastlåda på lunchen. Använder plastbestik och träpinnar. Även om jag dricker kaffe ur pappermugg på kontoret så slinker alldeles för många takeaway-versioner i pappmugg ner där emellan. Hela Stockholm city är ett under av engångsartiklar. Som bara hivas ner i svarta sopsäckar och bildar sopberg någonstans. Och även om jag ofta har med mig mat i plastlåda och tänker till ibland så är jag med och bidrar till berget. Jag blir ledsen när jag ser alla ringlade köer till alla snabbmatslunchställen häromkring. Människor bara köper och köper och köper och slänger och slänger och slänger. Liksom jag.
Det känns så hjälplöst, vissa kommer verkligen aldrig att vara villiga att ändra på sin livsstil. Tänk om alla skulle bestämma sig för en engångsartikelfri dag i veckan. En dag, det är inte mycket och jag tror att man skulle blir en bättre människa. Avhållsamhet ger karaktär och att göra något fint ger en härlig känsla. Själv ska jag verkligen försöka att göra alla dagar engångsartikelfria. Det kommer att bli JÄTTEsvårt, särskilt kaffepåsprång. Men det kan vara målet i alla fall.
Kommentarer
Trackback