Praline

Sedan sist har jag lyckats få panik för att ha slarvat bort mina glasögon. I flera dagar har jag tagit för givet att "det är på jobbet", när jag varit hemma och "de är hemma", när jag varit på jobbet. Tills jag insåg att logiken inte höll; de var ju varken hemma eller på jobbet. Var höll de då hus? Fick, som sagt, lite panik. Jag älskar mina glasögon, som är relativt nya och lite muppiga. Fick back-tracka lite i hjärnan. Var har jag varit? Var skulle jag ha kunnat lägga ur dem ur väskan? Jo. till slut (efter en natt med ont i magen, en morgon av, ja lite ångestfyllt uppvaknande var det allt och en joggintur där glasögonen förärades pidestalplats), slog det mig att jag använt dem för att paxa ett bord när Jenny och jag lunchade i tisdags. Ringde genast ner till Café Coppola - där de mycket riktigt låg. Så nu är de tillbaka i min trygga famn. Jag ska aldrig vara så slarvig igen. Jag lovar! Ni är ju det bästa jag har.

Är glad över att jag sprang knappt fyra kilometer i morse. Det gjorde susen. På lunchen shoppade jag en gul linneklänning, alltså inte en klänning i linne utan en klänning som är som ett långt linne. Den ska jag se härlig ut i, har jag tänkt. Prydlig men skön ska jag däremot vara i min spontaninköpta jacka. Oj vad fin den är. Jag var genast tvungen att ringa upp killen för att få höra att jag inte är shopoholic. Det är jag inte, tydligen. Gu vad skönt.

Hultsfredfestivalen pågår för fullt. Lite avis på kids som har en alibi (att vara kids) att vara där. Men å andra sida: jag har alltid blivit less efter första dagen, frusit i tältet, pinats i regnet, velat äta mer, dricka mer och helt enkelt vara roligare.

Roskilde 99 var min första festival. Jag och Eva var på plats - och jag har aldrig gjort något tråkigare! Jag ville så mycket och så gärna. Men Eva, hon ville ingenting. Hon ville inte ens dricka alkoholen som vi köpt i livsmedelsbutik i byn. Vad gör man då? Ja, inte gör man nåt härligt galet som att börja hänga med killarna i granntältet - man gör absolut ingenting. Och bara längtar efter att något galet härligt ska uppenbara sig ändå. Det gör det aldrig. Men REM spelade och det var en av de bästa konserter jag någonsin sett.

Ikväll blir det skumpa för en kompis fyller primtal - 31.