_______
Nu har jag lagt sista handen vid en sista artikel till tidningen och skrivit ihop några puffar till förstasidan. Känns skönt. Detta är också det sista numret av tidningen i det här formatet. Efter sommaren ser ett nytt magasin dagens ljus. Ska bli spännande. Det blir ett nytt sätt att arbeta på. Men jag har också en annan tanke. Jag har fått nys om ett jobb som jag gärna skulle vilja ha. Jag vet att det kommer att bli ledigt i höst. Ska jag ringa? Grejen är att jag var på intrevju på samma ställe, men för en annan tidning för ett år sedan. Jobbet som nu kommer att bli aktuellt hade en kompis till mig. Han slutade och killen som tog vid har fått sparken, fick jag alltså reda på. Det borde göra ett gott intryck att visa sig intresserad. Jag vill ju egentligen vara redaktör och ha mer organisatoriska arbetsuppgifter. Planera, redigera, kommentera ... nu är jag en simpel reporter med för mycket tid att lala.
I går började ännu en omgång lindy. Kurs 3 igen. Skoj. Vi gick på dansen efteråt, med liveband och uppbjudning och grejer. Det var skoj men jag blir liksom aldrig uppbjuden. Jo, förresten. Men på nåt vis är det så typiskt att jag blir uppbjuden av, well, töntar. Om jag och min kompis exempelvis har spanat in någon från kursen som är bra att dansa och som vi gärna skulle dansa med mer. Och så kommer han fram och bjuder upp - henne, givetvis. Alltid är det så. Det sjukaste är att de här tillställningarna är så långt ifrån ett mellanstadiedisko som man kan komma. Egentligen inget flörtande förekommer. Folk dansar för att ha kul. Sen kan jag tänka mig att det visst finns de som är raggarsugna, men det har inte så mycket med saken att göra. Det är proffsigt på något sätt. Ändå kan jag inte skaka av mig en viss känsla av att det för att jag inte ser tillräckligt bra ut som alla bjuder upp någon annan. Det ligger en viss tonårsnivå på det här, jag känner ju det själv. Jag fattar ju att egentligen inte har med utseende att göra heller. Utstrålning. Jag vet. Men har jag inte det heller? Det jobbigaste är att jag vet att kompisen förväntar sig att det ska bli precis så också. Usch, det här är faktiskt så löjligt och patetiskt men det kan inte hjälpas. It's how I feel.
I går började ännu en omgång lindy. Kurs 3 igen. Skoj. Vi gick på dansen efteråt, med liveband och uppbjudning och grejer. Det var skoj men jag blir liksom aldrig uppbjuden. Jo, förresten. Men på nåt vis är det så typiskt att jag blir uppbjuden av, well, töntar. Om jag och min kompis exempelvis har spanat in någon från kursen som är bra att dansa och som vi gärna skulle dansa med mer. Och så kommer han fram och bjuder upp - henne, givetvis. Alltid är det så. Det sjukaste är att de här tillställningarna är så långt ifrån ett mellanstadiedisko som man kan komma. Egentligen inget flörtande förekommer. Folk dansar för att ha kul. Sen kan jag tänka mig att det visst finns de som är raggarsugna, men det har inte så mycket med saken att göra. Det är proffsigt på något sätt. Ändå kan jag inte skaka av mig en viss känsla av att det för att jag inte ser tillräckligt bra ut som alla bjuder upp någon annan. Det ligger en viss tonårsnivå på det här, jag känner ju det själv. Jag fattar ju att egentligen inte har med utseende att göra heller. Utstrålning. Jag vet. Men har jag inte det heller? Det jobbigaste är att jag vet att kompisen förväntar sig att det ska bli precis så också. Usch, det här är faktiskt så löjligt och patetiskt men det kan inte hjälpas. It's how I feel.
Kommentarer
Trackback