Praline

Jag fick mail från en mycket god vän i dag. Han är amerikan. Vi har inte hörts på länge och det är sällan han skriver out of the blue. Om han bara visste vad han betyder för mig! Och har betytt. Han är anledningen till att jag knappt kan lyssna på The Cures Disintergration utan att magen och hjärtat nästan sprängs av olika känslor. Han är den konstigaste och häftigaste och intensivaste vänskap jag har haft. Han är min själfrände. Fortfarande? Jag vet inte. Men jag vet att jag saknar honom så mycket. Jag skäms för att jag varit på väg att hälsa på så många gånger och aldrig kommit i väg. Jag avskyr att han ibland tycks ha glömt mig. Men visst vet jag att han egentligen känner som jag? Visst är det så? Visst kommer han aldrig att glömma? Det skulle ju ha varit vi. Trodde vi. Men så blev det inte och så kommer det aldrig att bli. Ingen frustrerar mig som han. Ingen förstår mig som han. Ingen kan ge mig det som han kan. Men det är så oerhört mycket som han aldrig skulle kunna ge. But I miss him like crazy.